Finalist av Selmapriset

-Vad fick dig att börja skriva?
Jag tyckte om att skriva redan i grundskolan och har alltid fått en kick av det vackra i en välformulerad text. Livet har bjudit på ett varierande innehåll och det disciplinerade romanförfattandet har kommit i perioder. Den nominerade ”På hedersord” är min tredje roman. Skriver jag inte på en roman skriver jag alltid på något annat, både i mitt yrke och privat. Texter är som ett livselixir. Jag kan till och med känna mig stolt över ett snyggt formulerat sms.

–Vad bygger dina idéer och karaktärer på?
Karaktärerna är mycket viktiga för mig i mitt författande. Jag skulle vilja kalla mina berättelser för karaktärsdrivna. Jag älskar att skapa egensinniga karaktärer som sticker ut och som samtidigt går att identifiera sig med som läsare. Originalitet är viktigt, det får inte bli mainstream. Mina karaktärer är aldrig tagna direkt från verkligheten jag lever i, men givetvis plockar jag egenskaper från min omgivning.

Självklart måste det finnas en story också, fylld av konflikter som plågar och som utvecklar. Då jag är väldigt intresserad av människors interaktion med varandra, passar det bra att kalla mina berättelser för psykologiska relationsdraman. Laddade sådana!

-Har du gjort en del research-arbete inför din bok? Har det varit svårt att hitta information? Hur samlar du och bestämmer materialet? Hittar du på saker?
Ja, research är viktigt, särskilt då jag gärna förlägger mina historier i verkliga miljöer. Googla kan man förstås alltid göra, men jag besöker också platser för att insupa atmosfärer och för att notera detaljer. Romanen ”På hedersord” behandlar mytomani och därför var det viktigt att förstå den psykologiska aspekten av en mytomans beteende. Här plockade jag dels från egna erfarenheter men såg också till att intervjua människor med kunskap inom området.

Ibland är det svårt att hitta relevant information. Men i dagens informations-samhälle kan det vara precis lika svårt att sålla i det ständiga flödet. Källkritik blir en viktig kunskap!

-Hur lång tid tar det ungefär från att du får idén till att boken publiceras?
Jag brukar räkna med cirka två år från idé till publicering. Då arbetar jag disciplinerat, dock bara på fritiden vid sidan om mitt ordinarie arbete. Det får inte gå för fort att skriva en roman. Det måste alltid finnas utrymme för manuset att ”ligga till sig”.

–Har du fått hjälp med korrekturläsning och språkgranskning?
Den här gången anlitade jag en professionell lektör, inte för granskning av språket utan för granskning av själva romanformen.

– Var det något speciellt moment av ditt bokprojekt som du inte kommer att glömma?
Att se den där verkligt ärliga uppskattningen hos någon eller några av utsedda provläsare. Man lär sig skilja på floskler och ärlighet.  

Teos och Filips vänskap är inte som en vanlig vänskap. Där finns något annat, något mer, något som ingen av dem behöver uttala. Men så en dag bryter Filip kontakten utan att förklara varför. Teo lämnas i total ovisshet. När ett kryptiskt brev dyker upp bestämmer han sig. Han måste ta reda på vad som hänt. En skuld gnager fast den inte borde.

Teos väg mot svaret blir snårig. Han vågar sig allt längre bort från sin komfortzon och samtidigt allt närmare sig själv. Kontakten med Filips gamla kärlekspartner ska få en avgörande betydelse, den som var så oskyldig först.

Under loppets gång tvingas Teo brottas med förändringen han ser hos sin egen son. Pojken bor huvudsakligen hos sin mamma och Teo har svårt att nå fram. Papparollen får honom att känna sig maktlös men också stärkt i sin jakt på det han måste finna.

På hedersord är en roman om självuppgörelse. Det är en berättelse om en man som tar sig in bakom Lögnen med stort L och möter sig själv genom den smärtsamma sanningen om en vän.

–Vad har du lärt dig av utgivningen av dina böcker som du har kunnat använda dig av senare?
Att ha möjlighet att nå ut till allmänheten och att lyckas få oberoende recensenter att skriva om ens verk är enormt utvecklande.

-Vilka tips vill du ge till andra nybörjare både när det gäller skapandet av boken och skrivandet?
Det gäller att hitta sin egen metod, sin egen röst. Alla författare jobbar på olika sätt, inget kan sägas vara mer rätt än något annat. När man hittat sin egen röst och känner igen den med ett leende i allt man själv har skrivit, då kommer tillfredsställelsen!

Och när det gäller själva utgivningen: Idag är möjligheterna större än någonsin, kan inte jämföras med bara för några år sedan.

-Hur fick du reda på Selmapriset och när/varför bestämde du dig för att skicka in din bok?
Som egenutgivande författare har jag haft koll på priset sedan det instiftades. Tänkte att det var dags att skicka in ett bidrag då jag äntligen fått ut en version av ”På hedersord” som jag verkligen är nöjd med. Första utgåvan av boken blev faktiskt klar redan 2006, men jag bestämde mig för att skriva om den rejält, inklusive lektörshjälp, för några år sedan. Jag kände att historien helt enkelt var för bra för att glömmas. Nu har jag hamnat bland de tre bästa!