Efter ytterligare tre romaner kom hennes första deckare, som sedan dess har följts av flera. Hennes kriminalromaner är fulla med överraskningar och utredningar varvade med olika vittnens berättelser. Som läsare får man ofta dra sina egna slutsatser och pussla ihop storyn. Hon har en egen unik stil som formas av autentiska och realistiska skildringar.
Redan som barn tyckte jag att det var roligt att skriva, och jag drömde om att en dag bli författare. Men det dröjde innan jag bestämde mig för att försöka skriva en bok. Det som fick mig att sätta igång var att jag gärna ville dokumentera den speciella och tidstypiska raggarmiljön i Uppsala på 1960-talet, som jag och min bästa vän hade fått en inblick i tjugo år tidigare. Det var så Hoppa in då! kom till. Men jag debuterade med boken Övergreppet, som handlar om en våldtäkt, eftersom det var den som först blev antagen av ett förlag. Båda dessa böcker bygger på verkliga händelser. När jag senare började skriva kriminalromaner fortsatte jag i den realistiska stilen, eftersom det är den som tilltalar mig mest.
När jag skriver använder jag mig ibland av autentiska dokument av olika slag, som jag omarbetar så att de ska passa in i den fiktiva handlingen. Allt går att hitta på nätet, så det är inte särskilt betungande. Mina kriminalromaner är alltså en blandning av fantasi och verklighet.
Det är omöjligt att säga, eftersom jag inte arbetar i ett sträck med en bok och ibland har flera på gång samtidigt i olika stadier. När mina böcker kom ut på traditionella förlag kunde det dröja ganska länge innan det antagna manuset publicerades. Med egenutgivning slipper man denna väntetid både när det gäller tryck och när man har skickat in ett manus för bedömning. Vissa förlag tar upp till ett år på sig att lämna besked, och så blir manuset kanske ändå refuserat. Att som egenutgivare slippa bedömning, refusering (ofta av kommersiella skäl) och det nonchalanta bemötande som många, både stora och små förlag, ibland visar är en stor lättnad.
Det speciella är väl att alla mina böcker är skrivna i jag-form och till största delen består av monologer och dialoger. Det finns alltså ingen allvetande berättare. Och dokumenten som jag använder kan vara mer eller mindre autentiska polisförhör, utdrag ur domar, sjukjournaler, brev och liknande. Det är ofta väldigt många personer som kommer till tals i mina böcker, men det är inte nödvändigt att läsaren lägger alla på minnet.
Jag måste erkänna att jag inte vet vilken min målgrupp är, eftersom jag bara skriver för mitt eget höga nöjes skull. Det har visat sig att om man inte skriver deckare på det traditionella sättet är det svårt att väcka intresse. Den mediala uppmärksamhet jag fått, i form av intervjuer och positiva recensioner, har inte hjälpt särskilt mycket. Jag har inte själv varit speciellt aktiv, men det har heller inte varit mitt mål, eftersom jag skriver för att jag tycker det är kul.
Marknadsföring är inte alls mitt område, så jag vet faktiskt inte. Jag har tidigare försökt vara lite aktiv genom att skicka mina böcker till journalister och bokbloggar, skriva själv om mina böcker på till exempel Facebook och skicka info till utvalda tidskrifter, men det gör jag inte längre. Och den marknadsföring som mina tidigare (små) förlag bidrog med var också minimal på grund av bristande resurser. Jag tycker faktiskt att den hjälp som BoD ger, i form av ett brett distributionsnät med stor tillgänglighet och exponering av de egenutgivna böckerna, är mycket mer värd. Tack vare detta kan den som inte har förmågan och intresset för marknadsföring ändå nå ut.
Författaren
Ulla har arbetat på reklambyrå, restaurang, sjukhus, arkiv och bokförlag. Hon debuterade som författare 1997 och har skrivit flera romaner och kriminalromaner. I sina böcker tar hon gärna upp samhällsfrågor med betoning på den enskilda individen. Hon använder sig av olika dokument för att skapa en intrig. Det kan vara undersökningsprotokoll, förhör och tidningsartiklar som gör att läsaren får en realistisk upplevelse. Mer information om Ulla hittar du på hennes författarsida och på Facebook.
När jag upptäckte BoD (efter ett tips från min Facebookvän Cherstin Juhlin, som precis hade gett ut sina polisromaner där) blev jag så förtjust över möjligheterna som öppnade sig att jag hade för bråttom med mina första böcker. Tidigare hade jag gett ut en e-bok genom en annan egenutgivare och betalat så mycket för bara e-boken som jag nu kunde få fem tryckta titlar med tillhörande e-böcker för, plus en omfattande exponering och många försäljningskanaler! Visserligen krävdes det mer arbete från min sida, och att jag lärde mig processen, men det var ju bara roligt. Att ha full kontroll över resultatet och inte behöva lita till någon annan gav en stor känsla av frihet. Men jag hade för bråttom och valde inte noga ut vilket format och typsnitt jag helst ville ha. Inte heller synade jag varje sida beträffande avstavningar eller mellanrummen mellan orden så att textraderna såg jämna och snygga ut. Jag hoppas att allt ska bli bättre nästa gång. Möjligheten finns alltid att rätta och göra en ny upplaga, vilket känns tryggt och bra.
Efter publicering av flertal böcker har du säkert tips om bokutgivning och marknadsföring. Vilka skulle du vilja ge andra egenutgivare?
Jag är dålig på marknadsföring och de enda råd jag har att komma med är: Ha inte för bråttom. Var noga, så att boken blir precis som du vill ha den beträffande format, typsnitt, fontstorlek, radavstånd, marginaler, omslag och baksidestext. Ta vara på friheten och möjligheten att få bestämma allt själv!
Det viktigaste för mig är att skriva, och att skriva på mitt eget sätt, som jag själv vill. Om ingen köper, lånar, läser eller gillar mina böcker är det förstås tråkigt, men det får jag acceptera eftersom jag satsar väldigt lite på marknadsföring. Men jag vill ändå att böckerna ska finnas där och vara möjliga att hitta, och därför publicerar jag dem genom egenutgivning.